Begreppet termos är ursprungligen ett varumärke från det tyska företaget Thermos AG, som från början tillverkade isoleringskannor. Ordet thermos är grekiska för varm. Det var James Dewar som 1874 uppfann något som kallades isoleringskanna eller Dewar-kärl, där drycken befann sig i ett kärl som var isolerat från omgivningen med ett luftlager. Dewar fick patent på sin uppfinning 1903 och sålde det sedermera 1909 till företaget Thermos. Serietillverkning av termosar startade 1920. Den tekniska konstruktionen är att själva behållaren har dubbla väggar med vakuum emellan. Eftersom vakuum inte leder värme, hålls vätskan i den inre behållaren värmd eller kyld länge.

De första behållarna var tillverkade i glas, men de hade problemet att de inte var stöttåliga. Det var inte roligt när den som tänkte bänka sig framför TVn, tappade kannan och plötsligt hade hett kaffe och glassplitter över hela vardagsrummet. På 1980-talet blev termosar i i rostfritt stål vanligare. Dessa okrossbara termosar var också praktiska att ha med sig vid friluftsliv. De första termosarna hade korklock, men senare blev locken mer praktiskt tillverkade i plast med gummipackning. Moderna termosar har även en utfällbar pip, så den dryckessugne kan hälla upp innehållet utan att öppna locket.

Det finns också mattermosar med större öppning, för den som vill ha varm mat med sig. Dessa är också användbara för att förvara medicininer i. Termosen fick ett kraftigt intåg i Sverige i form av TV-kannan på 1950-talet. Det nya mediet fordrade nya vanor, och till TV-kannan åts en TV-smörgås och kanske en radiokaka. Ingen ville ju stå i köket och laga mat under en spännande långfilm eller en fotbollsmatch. TV-kannan var både snygg och praktiskt utformad och eftersom den stod framme var designen viktig. Med mobilernas intåg har också den personliga termosen i form av en termosmugg gjort sitt intåg. Varje person har sin egen lilla kopp att läppja på medan de skyndar mellan skola, jobb och föreningsliv, samtidigt som mobilen står för underhållningen.